Morfar

Bild: www.arla.se

Idag är det sju år sedan min älskade morfar gick bort i en hjärtattack. Min norrländska och envisa morfar som aldrig bad om hjälp eller lät oss veta hur ont han hade. Min morfar och jag hade en speciell relation. Jag var jämt hos min mormor och morfar när jag var liten, vilket fortsatte även efter att jag blev äldre. Jag älskade att vakna där och höra radion spela i köket och deras röster konversera. Då kände jag mig trygg. Morfar såg efter mig också efter jag flyttat hemifrån, mormor och han kom med fulla kassar med färdiglagad mat bara att stoppa i frysen. Jag kan fortfarande se morfar stå och handvispa grädde på en av mina födelsedagar. Dagen efter gick han och köpte en elvisp till mig. Hade jag vetat att det var sista gången jag såg honom när jag satte mig på planet till Australien för att plugga så hade jag berättat för honom hur mycket han betydde för mig. Men jag hoppas att han sitter där uppe i sin himmel och vakar över mig och att han vet att han var min stora idol. Jag hade så gärna velat att han fått se min son, sitt barnbarnsbarn, och att det faktiskt blivit lite ordning på mig också. Morfar, vem ska jag nu äta bruna bönor och fläsk med?