In memory...

 Min älskade morfar.

5 november 2000. En dag jag aldrig glömmer. Jag befann mig på andra sidan jordklotet, i Sydney. Det var mitt i natten och plötsligt ringer min telefon. Det jag hörde fick mitt blod att frysa till is, tiden stannade upp. Jag befann mig i ett vakuum. Min älskade, underbara och goa morfar fanns inte mer. Borta. Jag hade pratat med honom i telefon bara någon dag innan. Vi hade pratat om att jag snart hade lov och skulle komma hem. Han hade lovat mig att göra sina sjukgymnastikövningar enligt doktorns ordination. Lovat mig att inte försvinna, att vänta tills jag kom hem. Jag visste att morfar inte mådde bra. Han hade haft två hjärtattacker på kort tid men var nu på bättringsvägen. Jag kan fortfarande komma ihåg den där isande känslan när jag fick samtalet. När jag väl insåg vidden av vad som hade hänt kom känslan av vanmakt. Här satt jag på andra sidan jorden och kunde inte göra någonting. Jag ville hem, hem till mina nära och kära. Hem till mamma, ville känna hennes armar omkring mig, ville att hon skulle trösta och berätta att det bara var en mardröm. Hem till mormor, krama henne, finnas där för henne.

Min underbara och envisa morfar. En typisk norrlänning. Från Svartbyn. Envis och tystlåten men full av så mycket kärlek. Jag stod min morfar nära. Vi hade ett speciellt band mellan oss. Jag var hans Drutten. Han hade haft ont i hjärtat i flera år men aldrig sagt något. Med facit i handen kan jag se tecknen. Bristen på ork, andfåddheten. Hans envishet gick så långt att han själv körde bil upp till akuten efter den första hjärtattacken. Inte skulle han ringa efter ambulans. Och mormor var en usel bilförare så inte kunde han låta henne köra.

Jag tillbringade en stor del av min uppväxt hos min mormor och morfar. Något jag fortsatte med också  i vuxen ålder. Jag älskade att vakna där och höra radion som spelade i köket. När jag var riktigt liten sov jag mellan mormor och morfar. Det hände fler än en gång att jag fäktats så mycket i sömnen att morfar fått gå och lägga sig på soffan. Morfar och jag som åt bruna bönor och fläsk tillsammans. Det var vår grej. Morfar som lät mig och min kusin Kim fläta massor av flätor i hans hår. Som lät oss bygga koja i hans älskade körsbärsträd. Som ojade sig när vi klippte sönder mormors lakan när vi lekte spöken. Som var helt slut efter att han hade sett efter oss. Morfar som kom hem till mig när jag flyttat hemifrån med kassar fyllda av mat. Han ville vara säker på att jag klarade mig. Morfar som på mitt kalas stod och vispade grädde för hand. Dagen efter åkte han och köpte en elvisp åt mig. Jag kan fortsätta i en oändlighet...

Jag minns fortfarande den där sista kramen på garageuppfarten när jag var där för att säga hejdå inför mitt Australienäventyr. I fredags var det tio år sedan morfar gick bort och jag saknar honom lika mycket än idag. Jag bär hans minne inom mig och jag vet att han sitter på ett moln och kikar ner och ser vad vi har för oss här nere. Han är med mig hela tiden. Jag önskar att han hade fått träffa mina barn, att de hade fått lära känna sin gammelmorfar. För han var en underbar människa.  

Morfar, jag älskar dig så! Vi ses i Nangijala!

 

 

Bilder 1: Privat (Made by Dila)

Bild 2-5: www.weheartit.com 

Long time...

Cissi och jag lärde känna varandra när vi läste Historia A tillsammans på högskolan. Vi kom genast bra överens och fann varandra snabbt. Hennes alltid glada humör och positiva attityd fick mig alltid att må bra. När hon klev in i ett rum så lystes det genast upp. Vi fortsatte att läsa Historia B tillsammans men sedan var hon tvungen att flytta hem till Hudiksvall igen på grund av privata problem hon själv inte kunde rå för. Det var sorgligt att skiljas och vi lovade att hålla kontakten. Men som det många gånger blir så rann allt ut i sanden, ett par sms:s lite nu och då var allt. Idag fick jag se henne på facebook. Till min förvåning stod det hemort Stockholm. Nyfiken som jag är lyfte jag luren och ringde. Mycket riktigt så hade hon nu flyttat till Stockholm och fortsatt sina lärarstudier där. En bruten relation hade fått henne att lyfta på vingarna ännu en gång. Cissi var fortfarande lika glad och sprallig som sist. Vi bestämde oss för att försöka träffas här under våren, nu när vi bor så nära igen. En timma på tåget är ju peace of cake för lite trevlig vänskap, eller hur? Här om dagen pratade jag och Linda B om hur viktigt det är att omge sig med människor som får en att må bra och som man trivs med. Varför slösa sin tid på relationer som får en att må dåligt och där man känner att man bara ger och ger men aldrig får något tillbaka. Är det värt att känna sig som en urvriden disktrasa när man träffat vissa så kallade vänner? Livet är alldeles för kort för att slösa energi på negativa saker!