Tuesday, November 09, 2010

In memory...

 Min älskade morfar.

5 november 2000. En dag jag aldrig glömmer. Jag befann mig på andra sidan jordklotet, i Sydney. Det var mitt i natten och plötsligt ringer min telefon. Det jag hörde fick mitt blod att frysa till is, tiden stannade upp. Jag befann mig i ett vakuum. Min älskade, underbara och goa morfar fanns inte mer. Borta. Jag hade pratat med honom i telefon bara någon dag innan. Vi hade pratat om att jag snart hade lov och skulle komma hem. Han hade lovat mig att göra sina sjukgymnastikövningar enligt doktorns ordination. Lovat mig att inte försvinna, att vänta tills jag kom hem. Jag visste att morfar inte mådde bra. Han hade haft två hjärtattacker på kort tid men var nu på bättringsvägen. Jag kan fortfarande komma ihåg den där isande känslan när jag fick samtalet. När jag väl insåg vidden av vad som hade hänt kom känslan av vanmakt. Här satt jag på andra sidan jorden och kunde inte göra någonting. Jag ville hem, hem till mina nära och kära. Hem till mamma, ville känna hennes armar omkring mig, ville att hon skulle trösta och berätta att det bara var en mardröm. Hem till mormor, krama henne, finnas där för henne.

Min underbara och envisa morfar. En typisk norrlänning. Från Svartbyn. Envis och tystlåten men full av så mycket kärlek. Jag stod min morfar nära. Vi hade ett speciellt band mellan oss. Jag var hans Drutten. Han hade haft ont i hjärtat i flera år men aldrig sagt något. Med facit i handen kan jag se tecknen. Bristen på ork, andfåddheten. Hans envishet gick så långt att han själv körde bil upp till akuten efter den första hjärtattacken. Inte skulle han ringa efter ambulans. Och mormor var en usel bilförare så inte kunde han låta henne köra.

Jag tillbringade en stor del av min uppväxt hos min mormor och morfar. Något jag fortsatte med också  i vuxen ålder. Jag älskade att vakna där och höra radion som spelade i köket. När jag var riktigt liten sov jag mellan mormor och morfar. Det hände fler än en gång att jag fäktats så mycket i sömnen att morfar fått gå och lägga sig på soffan. Morfar och jag som åt bruna bönor och fläsk tillsammans. Det var vår grej. Morfar som lät mig och min kusin Kim fläta massor av flätor i hans hår. Som lät oss bygga koja i hans älskade körsbärsträd. Som ojade sig när vi klippte sönder mormors lakan när vi lekte spöken. Som var helt slut efter att han hade sett efter oss. Morfar som kom hem till mig när jag flyttat hemifrån med kassar fyllda av mat. Han ville vara säker på att jag klarade mig. Morfar som på mitt kalas stod och vispade grädde för hand. Dagen efter åkte han och köpte en elvisp åt mig. Jag kan fortsätta i en oändlighet...

Jag minns fortfarande den där sista kramen på garageuppfarten när jag var där för att säga hejdå inför mitt Australienäventyr. I fredags var det tio år sedan morfar gick bort och jag saknar honom lika mycket än idag. Jag bär hans minne inom mig och jag vet att han sitter på ett moln och kikar ner och ser vad vi har för oss här nere. Han är med mig hela tiden. Jag önskar att han hade fått träffa mina barn, att de hade fått lära känna sin gammelmorfar. För han var en underbar människa.  
Morfar, jag älskar dig så! Vi ses i Nangijala!

 
Bilder 1: Privat (Made by Dila)
Bild 2-5: www.weheartit.com 

4 comments:

Malin said...

Vissa människor älskar man på ett speciellt sätt, vissa människor kommer man över aldrig över när de försvinner.
Men din morfar har ju inte försvunnit, det hörs på dina ord, din kärlek är lika stark än i dag och du minns honom så klart och tydligt med sån värme.
Han är säkert med, ser sina underbara barnbarn och ser din goa man och er kärlek till varandra.
Han är inte bort fast hans kropp inte längre finns kvar på jorden och jag är övertygad om att ni kommer att ses igen.
Varma, stora Kramar Malin

Petra said...

Oj vad fint skrivet! Ni fick jag faktiskt tarar i ogonen. Jag saknar ocksa min farmor pa ett liknande satt. Att mista nagon man alskar ar jobbigt. Ar man dessutom langt borta nar det hander ar det extra jobbigt...

Fröken L said...

Malin: Ja, man har speciella band till vissa människor som aldrig försvinner. Tack för dina fina ord! Jag är också övertygad om att jag en dag kommer att träffa min morfar igen.

Petra: Tack! Tänk att saknaden fortsätter att finnas där även om den mest intensiva smärtan försvinner med tiden. Visst är det jobbigt att befinna sig långt borta när det händer något jobbigt, man känner sig så maktlös.

Kram Dila

Sussi said...

Jättefint skrivet!

Kommer fortfarande ihåg berättelsen du berättade för mig för något år sedan om hur du stod i telefonkiosken och grät och en man gick in och köpte näsdukar och kom ut med dem till dig. Antar att det var i samband med detta.

Du får träffa morfar igen - till slut.

Kram

Glöm aldrig det goda som kommer ur svårigheter. Det är bevis på din förmåga och ger självtillit när du står inför nya hinder / Paulo Coelho