Som en blixt från klar himmel...

Eller nja, kanske inte riktigt men inte långt ifrån. Jag har varit duktig de senaste veckorna och varit ute och gått och "powerwalkat" men det har känts långt ifrån att komma igång och springa. Har man inte sprungit på typ 15 år så är tröskeln ganska hög och då spelar det ingen roll att man en gång i tiden spelat handboll och fotboll och tränat regelbundet fem, sex dagar i veckan. Men så i söndags hände något och ja det kanske var en blixt från klar himmel i alla fall. Jag tog med mig Oliver som cyklade och tänkte "powerwalka" men rätt som det var började mina ben att springa nästan av sig själv. Och jag måste säga att det gick betydligt lättare än vad jag trodde att det skulle göra. Det blev en två kilometer till slut. Sen har det bara gått av farten och jag har sprungit söndag, måndag, tisdag, torsdag och så i dag. Det har blivit mellan två och fyra kilometer varje gång, inte mycket men alltid en början. Det är underbart att bo här uppe i skogen där vi bor, det är alltid en massa människor, gamla som unga, som är ute och motionerar. Både på vägen utanför tomten och i spåret. Idag mötte jag världens sötaste farbror i spåret som såg ut att vara ca 80 år och som var ute och gick med sina stavar. Han hälsade så glatt båda gångerna vi möttes. Hoppas att min nya träningsinspiration och motivation håller i sig. För även om det känns tungt ibland så är det oerhört skönt efteråt.

Bilder: www.weheartit.com