Tuesday, July 10, 2012

Minnen


Igår var det pappas födelsedag, han skulle ha fyllt 54 år. Det är den andra födelsedagen som gått sedan han gick bort och det är fortfarande svårt att förstå att han inte längre finns med oss. Jag kan se honom på stan, komma åkandes i en bil och sedan inser jag att det inte alls är han. När jag tänker tillbaka på pappas alla födelsedagar så är det fina minnen som dyker upp. Han ville alltid firas med en jordgubbs- och gräddtårta och han blev extra glad om mormor kom med sina chokladrutor som han älskade. När man frågade vad han önskade sig i present så var det böcker, filmer, parfym, klockor eller någon teknisk pryl. Sådan var han. Oliver saknar sin morfar jätte mycket. De hade sitt filmintresse gemensamt och hann beta av många filmer tillsammans. Den sista filmen de tittade på var filmen "Upp" och jag kommer så väl ihåg hur de satt där bredvid varandra i vår soffa och skrattade tillsammans. Oliver sa härom dagen; Mamma, vet du vad det värsta är när någon dör. Det är att man aldrig får träffa dem igen". Och han har så rätt min kloka son, precis så är det. Det enda man har kvar är minnena och det gäller att vårda dem varligt och aldrig glömma och framför allt tillåta sig att prata om dem som inte finns här bland oss längre, gråta och skratta åt alla fina minnen. I söndags var vi till pappas grav och satte blommor och firade hans födelsedag tillsammans hela stora familjen. Efteråt åkte vi till Kanalcaféet och fikade och gjorde precis det, pratade om alla fina minnen och skrattade tillsammans. 

2 comments:

Ellinor said...

Jag ryser när jag läser din text. Trots att åren går är det vissa dagar då sorgen och saknaden är tyngre än andra. Minnena lever dock alltid vidare...
Kram

DILA said...

Ellinor: Ja, så är det absolut. Vissa dagar är tyngre än andra. Det är tur att vi har minnena och det viktiga är att tillåta sig själv att gråta och skratta.

Kram Dila

Glöm aldrig det goda som kommer ur svårigheter. Det är bevis på din förmåga och ger självtillit när du står inför nya hinder / Paulo Coelho