Igår var det en otroligt tuff dag på jobbet. När jag kom till jobbet igår morse möttes jag av en gråtande kollega och kär vän. Det visade sig att hon i förrgår kväll fått reda på att hennes mamma har en stor cancertumör i magen som inte går att operera bort. Det har gått fort också, nu kan hon varken äta eller gå på toaletten själv längre. Hennes mamma har också sagt att hon inte vill behandlas eftersom chanserna att bli frisk är lika med noll. Min underbara kollega och vän var helt förtvivlad och i chock. Hon ville ändå vara på jobbet för att slippa tänka. Det är otroligt jobbigt att se någon som står en nära att vara så ledsen. Speciellt eftersom jag så mycket väl vet vad hon går igenom. Alla minnen av pappas sjukdom och bortgång kom tillbaka och jag var lika ledsen och förtvivlad som henne. Jag vet vad hon känner och vad hon måste gå igenom och det är ingenting man önskar en annan människa. Det enda jag kunde göra var att finnas där bredvid henne, trösta och prata. Ibland känns livet bara så orättvist...
No comments:
Post a Comment