Long time...

Cissi och jag lärde känna varandra när vi läste Historia A tillsammans på högskolan. Vi kom genast bra överens och fann varandra snabbt. Hennes alltid glada humör och positiva attityd fick mig alltid att må bra. När hon klev in i ett rum så lystes det genast upp. Vi fortsatte att läsa Historia B tillsammans men sedan var hon tvungen att flytta hem till Hudiksvall igen på grund av privata problem hon själv inte kunde rå för. Det var sorgligt att skiljas och vi lovade att hålla kontakten. Men som det många gånger blir så rann allt ut i sanden, ett par sms:s lite nu och då var allt. Idag fick jag se henne på facebook. Till min förvåning stod det hemort Stockholm. Nyfiken som jag är lyfte jag luren och ringde. Mycket riktigt så hade hon nu flyttat till Stockholm och fortsatt sina lärarstudier där. En bruten relation hade fått henne att lyfta på vingarna ännu en gång. Cissi var fortfarande lika glad och sprallig som sist. Vi bestämde oss för att försöka träffas här under våren, nu när vi bor så nära igen. En timma på tåget är ju peace of cake för lite trevlig vänskap, eller hur? Här om dagen pratade jag och Linda B om hur viktigt det är att omge sig med människor som får en att må bra och som man trivs med. Varför slösa sin tid på relationer som får en att må dåligt och där man känner att man bara ger och ger men aldrig får något tillbaka. Är det värt att känna sig som en urvriden disktrasa när man träffat vissa så kallade vänner? Livet är alldeles för kort för att slösa energi på negativa saker!