Att sätta ner foten

Jag blir så trött, ledsen och frustrerad. På människor som inte gör annat än gnäller, klagar och försöker trycka ner en. Det spelar ingen roll vad man än gör, inget duger. Kritik hur jag uppfostrar och hanterar mina barn, hur jag är som kvinna, partner och person, på hur jag jobbar, var jag jobbar, att jag jobbar för mycket, vad jag gör och inte gör på min fritid... Listan kan göras lång. Särskilt  frustrerande är det med de människor som inte ens kan prata med mig ansikte mot ansikte utan man får istället höra det på omvägar. Jag gör inte alltid rätt eller har svaret på alla frågor. Men det gör mig inte till en sämre människa. Jag är precis lika bra som alla andra, varken bättre eller sämre. Jag är en människa med fel och brister men jag är precis lika mycket värd som alla andra, varken mer eller mindre. Så kom inte och tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. Kom gärna med råd och tips men låt mig göra mina val. Allting med mig och mitt liv kan inte vara fel. Dessutom tänker jag inte ta ansvar för vad andra säger eller gör. Det var inte min avsikt att vara så personlig men nu har jag fått nog. Nu sätter jag ner foten.

Bilder

Jobbigt

Igår var det en otroligt tuff dag på jobbet. När jag kom till jobbet igår morse möttes jag av en gråtande kollega och kär vän. Det visade sig att hon i förrgår kväll fått reda på att hennes mamma har en stor cancertumör i magen som inte går att operera bort. Det har gått fort också, nu kan hon varken äta eller gå på toaletten själv längre. Hennes mamma har också sagt att hon inte vill behandlas eftersom chanserna att bli frisk är lika med noll. Min underbara kollega och vän var helt förtvivlad och i chock. Hon ville ändå vara på jobbet för att slippa tänka. Det är otroligt jobbigt att se någon som står en nära att vara så ledsen. Speciellt eftersom jag så mycket väl vet vad hon går igenom. Alla minnen av pappas sjukdom och bortgång kom tillbaka och jag var lika ledsen och förtvivlad som henne. Jag vet vad hon känner och vad hon måste gå igenom och det är ingenting man önskar en annan människa. Det enda jag kunde göra var att finnas där bredvid henne, trösta och prata. Ibland känns livet bara så orättvist...

Bilder

Minnen

Igår var det pappas födelsedag, han skulle ha fyllt 54 år. Det är den andra födelsedagen som gått sedan han gick bort och det är fortfarande svårt att förstå att han inte längre finns med oss. Jag kan se honom på stan, komma åkandes i en bil och sedan inser jag att det inte alls är han. När jag tänker tillbaka på pappas alla födelsedagar så är det fina minnen som dyker upp. Han ville alltid firas med en jordgubbs- och gräddtårta och han blev extra glad om mormor kom med sina chokladrutor som han älskade. När man frågade vad han önskade sig i present så var det böcker, filmer, parfym, klockor eller någon teknisk pryl. Sådan var han. Oliver saknar sin morfar jätte mycket. De hade sitt filmintresse gemensamt och hann beta av många filmer tillsammans. Den sista filmen de tittade på var filmen "Upp" och jag kommer så väl ihåg hur de satt där bredvid varandra i vår soffa och skrattade tillsammans. Oliver sa härom dagen; Mamma, vet du vad det värsta är när någon dör. Det är att man aldrig får träffa dem igen". Och han har så rätt min kloka son, precis så är det. Det enda man har kvar är minnena och det gäller att vårda dem varligt och aldrig glömma och framför allt tillåta sig att prata om dem som inte finns här bland oss längre, gråta och skratta åt alla fina minnen. I söndags var vi till pappas grav och satte blommor och firade hans födelsedag tillsammans hela stora familjen. Efteråt åkte vi till Kanalcaféet och fikade och gjorde precis det, pratade om alla fina minnen och skrattade tillsammans. 

Lite smått och gott...

I början av veckan (mån-ons) var jag iväg på kurs, de berömda Lärardagarna på Aronsborg i Bålsta, anordnat av Lärarförbundet. Jag åkte tillsammans med tre kollegor och oj vad skoj vi hade. Mysigt hotellrum (underbart att få ha HELA sängen själv för en gångs skull), supergod mat, mysig miljö, intressanta föreläsningar och gruppdiskussioner och trevligt sällskap. Jag är jätte glad att jag åkte och det blev en lyckad resa.

 Mina söta kollegor Sofia och Eva.

Roger och Sofia.

Vatten i fin flaska.

 Måndagens förrätt.

Ostkaka på kavringsbotten toppad med löjrom.

Salladsbädd och kräftstjärtsvinägrett.

 Måndagens varmrätt.

Oxfiléspätt med ärtskott och pancetta, potatispuré och rödvinssås.

Mojito.

I torsdags hade vi gravsättning för pappas urna. Vi samlades närmsta familjen för en enkel och fin ceremoni. Pappa begravdes bredvid sin mormor och morfar precis som han önskade. Jag trodde att det skulle vara enklare den här gången (jämfört med begravningen) men det blev jobbigare än jag trodde. När kyrkklockorna ringde så kunde jag inte hålla tårarna borta längre. När mamma sänkte ner urnan slutade det att regna och molnen skingrades. Efteråt åkte vi tillsammans till Hjälmare docka och Kanalcaféet för lite lunch och fika. Det blev en trevlig avslutning där sorgen skingrades i den mysiga miljön. 

Västermo Kyrka.

 Alla samlade utanför Kanalcaféet.

 Kanalcaféet.

Midsommarafton  för vår del blev jätte lugn. Nästan hela dagen gick åt till att packa inför västkustresan, förutom en snabb fika hos mamma på förmiddagen. På kvällen åkte vi ut till svärföräldrarna i Julita och fick njuta av ett smarrigt midsommarbord med snaps till. Lika mysigt som vanligt. Sen blev det sängen redan vid tio, trötta som vi var. Idag har vi bara tagit det lugnt. Förmiddagen tillbringades på svärföräldrarnas altan i solen med en kopp kaffe och en tidning. Jasminen doftade underbart. Hilmer sov i vagnen och Andreas och Oliver cyklade ner till sjön och fiskade. Imorgon bitti bär det av på semester. Vi styr kosan mot västkusten och Skummeslövsstrand norr om Båstad. Tillsammans med svärföräldrarna ska vi tillbringa en skön vecka vid havet. Nu ska jag krypa i säng och lyssna på reprisen på Sommarpratarna på P1. Mark Levengood var först ut. Natti natti på er alla. Nästa gång vi hörs är det från kusten...

Våren är på gång...

 Bilder

Ville bara titta in och säga hej. Det har varit rätt lugnt här på bloggen ett tag nu. Jag har av olika anledningar varit tvungen och valt att prioritera andra saker än bloggandet. Den mesta delen av tiden har jag valt att tillbringa med närmsta familjen. Tillsammans har vi försökt att ta oss igenom sorgen efter pappa genom att finnas där för varandra och bara vara tillsammans så mycket som möjligt. I måndags var det begravning och den blev jätte fin och precis som vi och pappa ville ha det. Jag skulle gärna visa bilder men där går gränsen, det känns alltför privat. Närvarande var närmsta familjen, släkten, vänner och gamla arbetskamrater till pappa. Min äldsta och nära vän, sedan 28 år tillbaka, kom hit från Uppsala för att stötta mig och familjen, vilket jag är jätte glad och tacksam för. Det var fint, vackert och sorgset och mitt i allt det ledsamma så kunde vi gråta och skratta och minnas allt det fina som varit. Begravningen tog verkligen på krafterna, i två dagar var jag helt slut, som en urvriden disktrasa. Nu börjar energin så sakta att återvända och vi går emot ljusare och varmare tider. Och det känns som om det är precis vad jag behöver. På jobbet börjar det att lugna ner sig lite grann nu. Utvecklingssamtalen är avklarade även om jag har ett par stycken uppföljningsmöten inbokade de närmsta veckorna. De flesta omdömena är skrivna, bara årskurs 6 kvar. Imorgon eftermiddag ska vi iväg med med nian jag är mentor för och bowla. Det ska bli kul att göra något roligt utanför klassrummets väggar, att bara umgås och ha skoj. Igår fyllde Andreas 40 år. Det blev ett stillsamt firande bara vi i familjen. Lite ugnsrostade rotfrukter, biff, hemmagjord bearnaisesås och ett glas rött. På lördag blir det grillfest för närmsta familjen, om vädret visar sig från sin bästa sida vilket vi naturligtvis hoppas på. Nej, nu ska jag krypa i säng och läsa min roliga bok som är en ungdomsklassiker, "Pappa Långben". Godnatt på er!

Och livet rullar på...

Det är konstigt det här med sorg när man mister en närstående. I samma sekund som pappa gick bort kändes det som om tiden stannade. Det värkte i bröstet och kroppen fylldes av ofattbar sorg och en stor tomhet. Det kändes som om man kapslades in i en overklig bubbla. Utanför fortsatte allt precis som om inget hänt. Människor fortsatte med sitt, oförändrat och oavbrutet. Livet tickade på. Också för oss anhöriga tickade livet på, tick tack, tick tack. Vi fick några fina dagar tillsammans innan vardagen kallade på oss. Arbete, tvätt, matlagning, handling, städning.... Ute kom våren för att tvingas tillbaka av vintern, för att snabbt återvända igen. Inom en är sorgen lika stark och tomheten består men livet driver oss framåt, tvingar oss att gå vidare. Och tur är väl det. Vi lär oss att leva med sorgen och saknaden och sakta men säkert kan vi se tillbaka på alla ljusa och fina minnen istället för att bara gråta. Men saknaden den består.

 Helgen har varit lugn och skön. Oliver har sovit hos min mamma både fredag och lördag och tagit hand om sin mormor. De har tittat på film och myst och läst om dinosaurier. Sen har vi varit ute och gått i solen och blivit bjudna på mat och fika hos mamma. Linus, Marika och Elsa var där och fikade med oss på förmiddagen och på eftermiddagen kom moster G och kusin Moa och åt mammas goda kycklinggryta med oss. Det är skönt att vi har varandra. Kvällen har jag tillbringat framför datorn med att skriva 8:ornas omdömen som ska vara klara imorgon, jag har också förberett inför utvecklingssamtalen som drar igång på tisdag. På jobbet rullar det på i ett snabbt tempo. Det känns som om jag börjar komma in i det lite grann nu och jag trivs verkligen. Både med arbetsuppgifter, elever och kollegor. Nej, nu ska jag krypa i säng och läsa lite innan jag släcker lampan. Imorgon bitti ringer väckarklockan vid 05.30 och då gäller det att var pigg. Natti, natti!

Hilmer, kusin Elsa med sin mormor/farmor.

Vila i frid kära pappa!

I går natt somnade min kära pappa in efter flera års kämpande mot sin cancer. Det är fruktansvärt tomt och känns så overkligt. Även om vi har levt med vetskapen om sjukdomen och dess följder, sett pappa blivit sämre och sämre, så kan man aldrig riktigt förbereda sig för det som oundvikligen kommer. Sorgen är enorm och just nu undrar man hur man ska orka gå vidare. Vi vet att pappa för alltid kommer att vara med oss i våra hjärtan och att han sitter där uppe på ett moln och följer alla steg vi tar. Vi älskar dig pappa och är tacksamma för allt som du har gett oss!

Glädje och sorg...

 Fina rosor från svärföräldrarna

som grattis till mitt nya jobb.

Ja, det blev en intensiv och omtumlande helg fylld med både glädje och sorg. Fredagens familjemys började bra. oliver hade beställd fläskfilé, potatisklyftor i ugn, bearnaisesås och sallad. Vi tittade på familjefilmen Vilda djur som Oliver älskade och vi mumsade chips och frukt. Vi skålade i rosa bubbel och fanta och firade både Olivers födelsedag och att jag dagen till ära fått reda på att jag fått ett nytt jobb. Jobbet är ett vikariat fram till sommaren och därefter en tillsvidaretjänst på en friskola, årskurs 6-9 i ämnena Svenska, SvenskaA, SO och ansvar för skoltidningen. Jag kommer att få pendla med tåg men det tar bara 13 minuter och sedan en 6 minuters promenad. Det ska verkligen bli jätte skoj och det roliga är att på skolan arbetar två killar som jag pluggade ihop med så de känner jag ju redan. Tillbaka till fredagskvällen; vårt fredagsmys fick hastigt avbrytas av att Hilmer blev dålig. Han har varit slemmig och rosslig i halsen i flera veckor nu och i fredags kväll fick han svårt att andas. Min mamma kom och följde med Hilmer och mig till akuten. Där satt vi sedan från klockan 23.00-02.00. Hilmer fick andas luftrörsvidgande i en mask och sedan fick vi med oss medicin hem. Resten av natten blev lugn och på lördagen var han hyfsat pigg igen.

 Solen på väg ner medan vi väntar på läkaren.

Hilmer passar på att sova lite.

På Lördagen firade vi både Oliver och min lillebror Olle (som fyllde 16 år på lördagen) här hemma hos oss. Det var närmsta familjen som kom och det var mysigt att träffas allihopa som vanligt. Andreas hade bakat en pavlova som vi smaskade i oss tillsammans med bullar och kakor. Min lillebror Max stannade kvar här på kvällen och åt med oss, kyckling, rotsaker i ugn och Andreas hemmagjorda bearnaisesås. Sedan tittade vi på film, Pippi på rymmen och fortsatte fredagens familjemys. 

På söndagen var det så dags igen, Hilmer fick svårt att andas igen. Andreas skjutsade in oss till akuten vid ett-tiden och åkte sedan hem igen. Oliver skulle ha kalas i bowlinghallen för sina kompis och det kändes viktigt att det blev av. Hilmer och jag blev kvar på akuten till halvfem. De konstaterade att han hade fått RS-virus och öroninflammation. Han fick inhalera luftrörsvidgande igen och dricka flytande kortison. Sen fick vi utskrivet penicillin. Kvällen blev orolig, Hilmer var pipig och hade förmodligen ont i örat men andningen var okej. natten blev tack och lov lugn så att vi fick sova, vi hade en hel del sömn att ta igen. Nu är det bara att hålla tummarna att viruset läker ut snabbt och att vi slipper fler turer till akuten för att inhalera. Det är så fascinerande att se hur livet bjuder på både glädje och sorg, ofta går de hand i hand. Det är bara att följa med strömmen och njuta av varenda glädjeämne och ta sig igenom de sorger och bedrövelser man möter.

In memory...

 Min älskade morfar.

5 november 2000. En dag jag aldrig glömmer. Jag befann mig på andra sidan jordklotet, i Sydney. Det var mitt i natten och plötsligt ringer min telefon. Det jag hörde fick mitt blod att frysa till is, tiden stannade upp. Jag befann mig i ett vakuum. Min älskade, underbara och goa morfar fanns inte mer. Borta. Jag hade pratat med honom i telefon bara någon dag innan. Vi hade pratat om att jag snart hade lov och skulle komma hem. Han hade lovat mig att göra sina sjukgymnastikövningar enligt doktorns ordination. Lovat mig att inte försvinna, att vänta tills jag kom hem. Jag visste att morfar inte mådde bra. Han hade haft två hjärtattacker på kort tid men var nu på bättringsvägen. Jag kan fortfarande komma ihåg den där isande känslan när jag fick samtalet. När jag väl insåg vidden av vad som hade hänt kom känslan av vanmakt. Här satt jag på andra sidan jorden och kunde inte göra någonting. Jag ville hem, hem till mina nära och kära. Hem till mamma, ville känna hennes armar omkring mig, ville att hon skulle trösta och berätta att det bara var en mardröm. Hem till mormor, krama henne, finnas där för henne.

Min underbara och envisa morfar. En typisk norrlänning. Från Svartbyn. Envis och tystlåten men full av så mycket kärlek. Jag stod min morfar nära. Vi hade ett speciellt band mellan oss. Jag var hans Drutten. Han hade haft ont i hjärtat i flera år men aldrig sagt något. Med facit i handen kan jag se tecknen. Bristen på ork, andfåddheten. Hans envishet gick så långt att han själv körde bil upp till akuten efter den första hjärtattacken. Inte skulle han ringa efter ambulans. Och mormor var en usel bilförare så inte kunde han låta henne köra.

Jag tillbringade en stor del av min uppväxt hos min mormor och morfar. Något jag fortsatte med också  i vuxen ålder. Jag älskade att vakna där och höra radion som spelade i köket. När jag var riktigt liten sov jag mellan mormor och morfar. Det hände fler än en gång att jag fäktats så mycket i sömnen att morfar fått gå och lägga sig på soffan. Morfar och jag som åt bruna bönor och fläsk tillsammans. Det var vår grej. Morfar som lät mig och min kusin Kim fläta massor av flätor i hans hår. Som lät oss bygga koja i hans älskade körsbärsträd. Som ojade sig när vi klippte sönder mormors lakan när vi lekte spöken. Som var helt slut efter att han hade sett efter oss. Morfar som kom hem till mig när jag flyttat hemifrån med kassar fyllda av mat. Han ville vara säker på att jag klarade mig. Morfar som på mitt kalas stod och vispade grädde för hand. Dagen efter åkte han och köpte en elvisp åt mig. Jag kan fortsätta i en oändlighet...

Jag minns fortfarande den där sista kramen på garageuppfarten när jag var där för att säga hejdå inför mitt Australienäventyr. I fredags var det tio år sedan morfar gick bort och jag saknar honom lika mycket än idag. Jag bär hans minne inom mig och jag vet att han sitter på ett moln och kikar ner och ser vad vi har för oss här nere. Han är med mig hela tiden. Jag önskar att han hade fått träffa mina barn, att de hade fått lära känna sin gammelmorfar. För han var en underbar människa.  

Morfar, jag älskar dig så! Vi ses i Nangijala!

 

 

Bilder 1: Privat (Made by Dila)

Bild 2-5: www.weheartit.com 

Sorg...

 Bild: www.aftonbladet.se

Sent igår kväll fick jag vetskap om att en av mina gamla elever har tagit livet av sig. 14 år gammal. Det är så oerhört tragiskt och jag gråter inombords. Hur kan det gå så långt att en så ung människa inte orkar mer? Vad har samhället och alla vuxna runt omkring gjort för fel? Jag lider med familjen, klassen, mina gamla kollegor och alla andra som är berörda. Just detta, med elever som mår dåligt, är nog det jobbigaste med läraryrket. Hur mycket man än vill, så varken kan man eller får hjälpa alla dessa unga som av olika anledningar mår dåligt. Jag vet bara att allt man kan göra är att finnas där och stötta samt försöka sätta igång den skyddsapparat som ändå finns i samhället. Nej, jag säger bara en sak; Mer kärlek åt folket!!!

Sorg

Bild: www.vitamin.se

Det är en sorgens dag i vårt hem, Olivers guldfisk Dennis har gått ur tiden. Den andra guldfisken Bladis gick hädan förra året så nu är det tomt i skålen. Vi märkte redan igår att Dennis inte mådde bra, han låg och flöt på rygg och flämtade. Därför hann vi förbereda Oliver på att Dennis var gammal och sjuk och nog inte skulle leva så länge till. På så sätt blev chocken inte lika stor som när Bladis dog. Imorgon blir det begravning antingen i rabatten på baksidan eller i papperskogen (samma öde som Bladis mötte), det får Oliver bestämma. Vi får se om det blir några nya fiskar enligt sonens önskemål eller om vi tar en paus i husdjursägandet ett tag...