Det är konstigt det här med sorg när man mister en närstående. I samma sekund som pappa gick bort kändes det som om tiden stannade. Det värkte i bröstet och kroppen fylldes av ofattbar sorg och en stor tomhet. Det kändes som om man kapslades in i en overklig bubbla. Utanför fortsatte allt precis som om inget hänt. Människor fortsatte med sitt, oförändrat och oavbrutet. Livet tickade på. Också för oss anhöriga tickade livet på, tick tack, tick tack. Vi fick några fina dagar tillsammans innan vardagen kallade på oss. Arbete, tvätt, matlagning, handling, städning.... Ute kom våren för att tvingas tillbaka av vintern, för att snabbt återvända igen. Inom en är sorgen lika stark och tomheten består men livet driver oss framåt, tvingar oss att gå vidare. Och tur är väl det. Vi lär oss att leva med sorgen och saknaden och sakta men säkert kan vi se tillbaka på alla ljusa och fina minnen istället för att bara gråta. Men saknaden den består.
Helgen har varit lugn och skön. Oliver har sovit hos min mamma både fredag och lördag och tagit hand om sin mormor. De har tittat på film och myst och läst om dinosaurier. Sen har vi varit ute och gått i solen och blivit bjudna på mat och fika hos mamma. Linus, Marika och Elsa var där och fikade med oss på förmiddagen och på eftermiddagen kom moster G och kusin Moa och åt mammas goda kycklinggryta med oss. Det är skönt att vi har varandra. Kvällen har jag tillbringat framför datorn med att skriva 8:ornas omdömen som ska vara klara imorgon, jag har också förberett inför utvecklingssamtalen som drar igång på tisdag. På jobbet rullar det på i ett snabbt tempo. Det känns som om jag börjar komma in i det lite grann nu och jag trivs verkligen. Både med arbetsuppgifter, elever och kollegor. Nej, nu ska jag krypa i säng och läsa lite innan jag släcker lampan. Imorgon bitti ringer väckarklockan vid 05.30 och då gäller det att var pigg. Natti, natti!
Hilmer, kusin Elsa med sin mormor/farmor.
2 comments:
Det är en märklig känsla hur livet och vardagen kan fortsätta precis som vanligt fastän ens liv förändrats så. Samtidigt är det kanske bra. På så vis tvingas vi vidare i livet. Vi lär oss att leva med sorgen istället för att leva kvar i den.
Stor kram
Det är det som är så konstigt, att man tycker nästan hela världen borde stanna upp, sluta fungera men ändå så rullar dagarna bara på. Alla runt omkring fortsätter utan vetskap om er sorg och själva så märker ni att dagarna trots allt går även för er. För så fungerar livet. Men pappa kommer alltid finnas kvar hos er, i era hjärtan, minnena kommer att bli starkare, mera tydliga, alla guldkorn, ni kommer aldrig glömma honom eller hans kärlek. Sorgen kommer att blekna med tiden, men inte saknaden eller minnena.
Tänker på dig! Kram
Post a Comment